galetseriostjej

Fan. Det har gått 11 år sen du lämnade mig.
Eller kan lika gärna säga oss. För det var många du lämnade, och jag överdriver inte när jag säger att jag saknar dig minst lika mycket som jag gjorde dagen efter du dog. Det går inte en dag jag inte tänker på dig, det går inte miste en enda tanke till dig varje gång jag hör att någon dött. Tanken att du aldrig någonsin igen kommer tillbaka, tär på mig. Du anar inte hur mycket det tär på mig. Jag hoppas fortfarande att det kommer en dag då du står utanför våran dörr, säger att allt löste sig och cancern inte vann över dig. Jag var 5 år gammal, men jag vet. Jag vet att du var min bästa vän, och ingen annan kommer kunna ta den platsen. Du kommer alltid vara min bästa vän. Jag skriver inte det här för att någon ska läsa det, vilket jag inte tror någon gör. Jag skriver det här för jag vet inte hur annars jag kan få ut mina tankar till dig. Jag vet inte hur jag ska få ut alla mina känslor till dig, vet inte hur jag ska göra för att gå vidare. Därför skriver jag det här.

Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. Så mycket att det gör ont om kvällarna, Så mycket att jag ligger och gråter många kvällar. Jag gråter inte alla kvällar, för jag vet att du vill att jag ska vara lycklig och jag försöker. Jag försöker verkligen. Men det är så oerhört svårt att vara lycklig när varje gång nånting bra händer så vill jag berätta det för dig det första jag gör. Men jag kan inte. För du finns inte med oss längre.

Om du bara gav mig ett tecken att, du finns med mig. Att du lyssnar när jag faktiskt pratar med dig. Att du hör när jag gråter, skrattar. Lever. Jag behöver bara veta att jag har kvar min bästa vän.

Snälla fina morfar. Kom tillbaka. Du anar inte hur mycket jag behöver dig.
Jag älskar och saknar dig. Glöm aldrig det.



Vad hände med att du skulle väcka mig innan du gick?
28 december 1925 - 18 mars 2000